LÖDERUP INSTALLATION

"Skulptur, rörelse, dans, var går gränserna?" undrade jag 1986. På Löderups och Sandhammarens stränder ville jag undersöka detta. Jag använde sanden som byggmaterial och den nakna mänskliga kroppen som referenspunkt.

Jag hade tillgång till ett litet sommarhus på Löderups strandbad som fortfarande tillhörde en släkting. Min fars fastrar lät bygga denna lilla stuga vid strandbadet på femtiotalet i närheten av den plats där deras mor föddes. Jag minns när jag var liten och vi besökte dem där. Vi kom fram när det fortfarande var beckmörkt. Det hördes ett konstant brusande ljud som jag undrade över. Nästa morgon när vi gick ned till havet bara 100 meter bort stod det klart vad det var vi hade hört. Men min reaktion på att möta denna oändliga dånande vattenmassa liknade mest indignerad ilska. Jag kände mig lurad över att detta hav var större än vår insjö hemma! Sjön som jag drömde om hela vintern, som hade format hela min begreppsvärld, framstod plötsligt som liten och oansenlig. Det var jag inte beredd att svälja.

Jag lärde mig tycka om kuststräckan vid Löderup och Sandhammaren. 1986 när jag plötsligt befann mig i Skåne och Malmö som konststuderande, fick jag låna den lilla stugan. Så när jag skapade detta verk långt innan jag hade någon uppfattning om företeelser som performance eller platsspecifik installation, visade det sig ändå omfatta just dessa begrepp. Verket omfattade också det faktum att jag har rötter här, vid denna strand, utsatt som den är för våldsam erosion av havet. Jag hade inget emot att skapa ett verk som skulle förstöras av människor som går på stränderna och hur som helst definitivt förstöras av höststormarnas framfart.

Foto av Daniel Hasselmyr och Anna Bring

 

LODERUP INSTALLATION

”Sculpture, movement, dance, how do you differentiate?” I wondered in 1986. I had a vision about going to Loderup and Sandhammaren beach in southeastern Scania to investigate this. I used the sand of the beach as building material and the human naked body as a reference.

I had access to a small cabin on Loderup beach that still at the time belonged to a relative. My father’s two aunts had this little summerhouse built for them by the beach in the fifties, in the vicinity of the place where their mother was born. I remember as a child visiting them here for the first time. We arrived late at night when it was pitch black. I heard a constant low noise in the dark, what could that be? The next morning we went down to the sea only 100 meters away and that explained the noise. But my reaction on facing that vast expanse of water I will never forget. I felt betrayed! I was upset and angry because it was immensely much larger than our lake back home. The lake that I dreamt of all winter, that had shaped my whole understanding of the world, was suddenly appearing small and less significant. I was not prepared to accept this.

I learnt to get fond of the sea shore of Loderup and Sandhammaren. In 1986 I found myself as an art student in Malmo, Scania, and I was allowed to borrow this summerhouse. So, in creating this piece of work on the beach long before I had become aware of such notions as performance or site-specific installation, I did something that still embraces those ideas. It also embraced the fact of my ancestry in this area, on a beach exposed to rapid erosion. I did not mind doing a piece that was prone to destruction by people walking along the beach. In any case it was not going to last long through the autumn storms.

Photos by Daniel Hasselmyr & Anna Bring