MEAT TEAM TAME MATE

Ursprunget till denna installation finns i de tredimensionella rosa betongformerna. De växte fram ur lera via gjutformar ur min önskan att arbeta med något lustbetonat; att känna lust. Benämningen Kärleksobjekt blev en konsekvens som i sin tur ledde in på psykologins forskningsområde. Jag läste först Margaret Mahlers klassiker från 1975, Barnets psykiska födelse (Natur och Kultur 1990). Jag citerar henne i ett av väggobjekten i debatterande syfte eftersom hennes text chockerade mig i sin negativa skildring av den lilla flickans individuationsprocess. Jag insåg senare att Mahler bör läsas som en rättrogen freudian som i dag har tappat en del av sin självklara position.

Det freudianska arvet med t ex penisavunden skildras i så fall mer nyanserat av Melanie Klein, i det citerade stycket ur Kärlek skuld och gottgörelse (Natur och Kultur 1993).

Så småningom blev det uppenbart att mitt arbete utvecklades i två riktningar. Å ena sidan via kärleksobjektens relativa oskuldsfullhet och Törnrosamönstrens försjunkenhet, och å andra sidan via ett brutalt uppror mot ett, som jag upplevde det, fjättrande kvinnoarv. Detta uppror fann sitt uttryck i fotografiska verk av stympade inre och yttre organ, högar av sargade kroppsdelar som kan läsas som ett kaos där alla mönster är satta ur spel. Jag tyckte att dessa våldsamma fotoverk var nödvändiga för att spegla det känslomässiga och teoretiska bagage som uppdagades. Citatet i ett av de andra väggobjekten hämtades ur Catrine och rättvisan av Hanna Olsson (Carlssons 1990). Det ger i sin kliniskt sakliga vidrighet från styckmordsrättegången i Stockholm, en klangbotten till Melanie Kleins beskrivningar av det lilla barnets naturligt våldsamma självhävdelse mot föräldrarna.

För att återvända till temat Törnrosa, vad var det i mönstermålningarna med detta namn som fick mig att försjunka i dem så länge? Jag fann en mängd svar i Yvonne Verdiers socialantropologiska studie Tvätterskan sömmerskan kokerskan (Atlantis 1981). Beskrivningar av initiationsriter bland franska tonårsflickor i början av 1900-talet speglar tydligt myterna i folksagan om Törnrosa. Det handlar om hur man ansåg att flickor under sina temperamentsfulla hormonellt styrda tonår behövde tillföras ro, samling och fostran för att kunna ta steget in i det vuxna kvinnolivet. När jag läste detta försvann mitt tvivel inför att kalla mönstermålningarna Törnrosa.

Julia Kristeva, som jag också citerat i ett av väggobjekten, har tillfört arvet från Freud nya vinklingar genom att betona modern som barnets fallos eller kärleksobjekt framför andra. Kristeva lyfte fram de ambivalenta känslorna och bortstötandet, eller abjektet.

Verket har visats på Gallery Bengt Adlers i Malmö 1994 samt på Värmlands Museum i Karlstad 1995. Läs Pontus Kyanders recension under ARCHIVE i listen ovan.